hej astrid
...
Idag har jag haft en inte så rolig dag måste jag erkänna. Jag är sjuk, och känner mig lite smått handikappad. Lite jobbigt att inte kunna gå och fylla på min te utan att känna sig svimfärdig, inaktiv tjej! Jag har sovit, kollat på alla SATC säsongerna och ätit lite för mycket! Sen åt jag pizza med familjen och nu har jag, Antonia, Mel och Sara sjungit för Vilma över Skype, jag tror att hon verkligen uppskattade det! Nu sitter jag och skriver medan Vilma på andra sidan linjen borta i Hammarby strand sitter och kollar på gamla Youtube-klipp på bonde söker fru. Helt enkelt en typisk vardag i mitt liv.
skäms nu
Usch va jag skäms för mitt dåliga bloggande! Men varför blogga om man har för lite motivation/inspiration. För då blir alla inlägg som det här. -Tråkigt.
bubbligt
...
Bilder från släktträffen i söndags, min familj är typ galen. Fast det är det som gör den så unik, heh.
jag litar på dig
...
Du är min rullande vän. Även om jag är avvikande så är jag nästan alldeles säker på att du inte kommer glömma mig, det är i alla fall det jag hoppas på. Du är hon som köper sina jeans när hon har mens. Du är hon som skrattar åt mina dåliga skämt. Du skrattar när jag säger att du inte ska säga Gotska Sandön utan säga GS. Jag älskar dig. Hoppas du vet det! Det här är till dig...
INNAN GRYNINGEN, TOLKNING AV FELICIA OCH ASTRID.
Så kom du till sist. Du var något nytt.
Du var en början, en syn på tillvaron som jag aldrig sett. Dom försökte förklara, men du var så annorlunda när du väl kom.
Vi missbrukade ditt budskap, din mening, ditt allt. Trodde vi kom närmare med pengar, men glömde våra själar.
Du kunde se igenom oss, våra falska handlingar. Vi offrade vi gav. Trodde det stora skulle föra oss närmare dig.
Men vad hjälpte det när du hela tiden gick längre ner?
Tag tag i din tro och låt den aldrig gå förlorad.
Du berör oss vart du än är, hatar orättvisor. Du välkomnar och tar emot dom som accepterar dig. Du förstår vår sorg, och i det mörka ger du oss hopp.
Du tar med dig sorgen från det onda, och omvandlar det till något gott. Du är en vind som säger: det blir vår!
Du är jagad av våra ovärdiga handlingar och våran illvilja.
Du följer oss dit ingen annan når.
Du är sanningen jag förträngde. Du är det sanna livet jag glömde för en annan värld.
Jag svek mig själv, vägrade se den sanna spegelbilden.
Stå upp för dig själv, så du vid dagens slut inte ångrar dina beslut.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen?
Du ska bära mig när det är jobbigt.
Du ska bära mig när det känns svårt.
Du ska bära mig över broarna mot den ljusa sidan.
Men låta mig gå själv när jag är stark nog.
Kom närmare...
Bli kvar...
Felicia. Du betyder mycket för mig. Jag saknar dig så det gör ont i hjärtat.
Jag älskar dig.
dit ingen annan når
Jag vet inte vem jag är. Du, du som läser det här. Vet du vem du är? Hur du är? Hur du kommer agerar när det händer? Jag tror att alla tvivlar vi något tillfälle. Tvivlar. Bara någon sekund. För vad ska du göra? Det är inte någon reflex. Inget vi kan kontrollera. Om du stannar, tvivlar, tänker. Vad tänker du då på? Kanske inte det du faktiskt borde tänka på. Utan, det ytliga. Det fullständigt helt jävla meningslösa. Som, hur blir det? Hur ser jag ut? Hur kommer det se ut? Vad kommer dom ...tänka. Men varför är det så? Dom har väl inget med dig att göra? Din kropp? Din hud? Varför lät du dom ens nudda den från början? Vet du det? Vet du vem DU är? Vad du kommer tänka? Vad dom kommer tänka? Jag tror inte det. Jag tror inte det finns ett svar. Kanske -Vi får se. Men varför vänta? Varför vänta på att se hur det blir? Varför inte bara falla? Falla djupt in i det vi kallar KÄRLEKEN.
family reunion
Idag va det dags. För mitt sista år på AF. Det känns ganska lockande att det bara är ett år kvar, men tanken att behöva gå i skolan igen är bara... det finns inte ord helt enkelt! Am out!
min dag, idag
...
Nu är det du och jag. Mellan oss, tysnadspärlan, ingen annan. Jag är konfirmerad och lycklig!
two months has gone
Jag glömde bort att min blogg existerade ett tag, hehe. Trogen bloggare! Men i alla fall så skulle vi ju med lägret till Sandön på fredagen men blev uteblåsta och var tvungna att vänta tills på måndagen för att kunna åka ut. Och när vi skulle hem så blev vi inblåsta i en dag, jobbigt. Vi hade inte riktigt turen med oss. Plus att båtresan hem va nog det äckligaste jag varit med om, det gungade så mycket så typ nittio procent av alla på båten spydde! USCH! Inte okej, alltså blää. Men nu är jag hemma men orkar helt enkelt inte skriva så jag struntar i det för tillfället. Nu checkar jag ut!
